cajsakarolinas

Hej vänner 👋

En månad har gått sedan Freja, vår dotter, vår älskade lilla dotter kom till världen. Kärleken som jag känner för denna lilla mini är obeskrivlig verkligen och den växer mer och mer för varje dag som går. Häftig känsla. 💗 Detta är andra försöket jag gör på en förlossningsberättelse. Kisse har bitit sönder min datorladdare och när jag provade skriva på bloggappen på telefonen så laggade appen ihop och ALLT jag skrivit försvann. Nu kom min vän Linn på idén att skriva ner allt på anteckningar och sedan kopiera in, att man inte tänker så långt själv ibland :’). 

1 månad har gått sedan Freja kom till oss som sagt, så vi gör ett försök till att komma ihåg allt. Jag tror att jag ska ha memorerat allt ganska väl, annars får jag flika in med något i något annat inlägg! Så vi kör- 

Fredag 27mars var en helt vanlig dag. Jag hade en bokad tid på mammas salong i vanlig ordning för att föna håret. Så jag beger mig dit och köper lite lunch på vägen. Något i kroppen som känns är att jag är lite extra tung, suckar och pustar för minsta lilla rörelse. Jag känner mig nästan lite upptryckt, om ni förstår vad jag menar? Jag försöker att förbise det och säger inte så mycket om det. Min mamma och hennes elev Anna hör dock hur jag suckar och har mig och blir helt övertygade om att det blir bebis i helgen. Jag försöker övertyga dom som att "nää, det kommer de inte alls... sluta tjata nu!!" för jag vill inte få upp något hopp om det och jag bokar till och med en ny tid till måndagen, men mamma är helt övertygad om att jag inte kommer komma på den. Komiskt att det stämde haha. När jag väl är hemma igen pratar jag i telefon med både min farmor och Filips mamma. Dem båda ber lillan att komma ut då jag stoppar telefonen mot magen så att hon ska höra dem. Komiskt att hon lyssnade haha. Resten av dagen/kvällen sover jag bort. Förutom då Filip kommer hem med en bärsele som han köpt till lillan och vi konstaterade att nu kan hon komma, nu är vi redo! 

Lördag 28mars vaknar jag kring 07.00 och ligger och drar mig i sängen en stund och kikar på telefon. Filip som hade jobbvecka kom hem strax därefter och sätter sig på toa. Jag låg kvar i sängen och kände utav dom där förvärkarna i vanlig ordning som jag gjort i ca 2v tid varje morgon. Så jag tänkte inte speciellt mycket på det då. Skrev lite med Issa på Messenger och även hon ber mig att föda snart så att vi kan dricka bubbel... haha! När jag kliver upp strax därefter får jag panik brådis till toaletten där Filip fortfarande sitter så jag går dit och knackar på dörren för att be han skynda sig. Jag hade riktigt svårt att hålla igen, haha, och känner att det rinner till lite inne i mig. Konstigt att förklara men det var ingenting som kom ut eller så. Filip blir klar och jag får sätta mig. Väl på toa så känner jag att dom där förvärkarna känns lite mer vassa och min exakta känsla jag har är- nu är mensen här! Ni som vet ni vet..! Jag torkar mig och ja, till min stora förvåning så är det blod på pappret, precis som i "oj, nu var mensen kommen". Jag sitter ett tag och tittar på det, fotar (fråga mig inte varför haha) och ropar på Filip. Han ville såklart inte se haha... det roliga är att min kompis Issas förlossning startade på precis samma sätt så jag blir inte super rädd eller stressad, utan bara lite... nervös? Jag går från toan och sätter mig i soffan där Filip sitter och äter frukost som han alltid gör efter en jobbnatt. Jag börjar googla runt och ringer till Issa då hennes var likadant och hon kunde komma med tips och förslag på vad vi skulle göra. Vi beslutar oss att ringa in till förlossningen. En sjuk känsla. Kvinnan i telefonen berättar att jag fått något som kallas för en teckenblödning och att förlossningen självklart kan vara igång då jag även var i v39+1 och att det inte är något att oroa sig för, att jag ska leva på som vanligt och ringa tillbaka när det inte går längre. Jag som är som jag är blir ju självklart super nervös och super stressad, haha. Nästan så att jag börjar darra och inte kan sitta still. Vi sitter ett tag i soffan och 08.19 börjar jag klocka mina värkar, då jag känner att detta inte är något som jag känt förut utan dessa värkar kommer som blixtar och försvinner sedan efter några sekunder. Jag ber Filip att gå och lägga sig så att han ska vara utvilad till kvällen då vi förmodligen kommer föda barn då, tänkte jag. Han blir nästan lite förnekande och tror nästan inte riktigt på mig haha. Jag får nästan tjata lite på honom tills han ringer in till chefen för att berätta att dom måste hitta en ersättare för hans pass för natten. När han väl ringt och lagt sig för att sova så kommer jag på att "men gud, jag måste ju själv vara fräsch till förlossningen.". Jag hoppar därför in i duschen och rakar mig, skrubbar mig och ja har ett litet mini spa! Super skönt! Mellan värkarna bestämmer jag mig dessutom för att smörja in mig med brun utan sol, vilket jag får ångra sedan. Jag målar naglarna och tar på en ansiktsmask. Rekommenderar stort att göra detta då det fick mig i alla fall att tänka på något annat. Vid 12 tiden är jag klar och har bunkrat upp med påsar och handdukar i soffan ifall mitt vatten skulle gå efter att ha pratat med mamma och hon tipsat. Issa kommer förbi med Alvedon (då all vår Alvedon var slut, TIPS ha Alvedon hemma) och massor utav mat och gotta. Hon är nästan lika spänd som jag!! Vi sitter och pratar ett tag i tystnad för att inte väcka Filip och är nästan lite barnsligt förväntansfulla båda två. Tillslut ber jag henne gå, något som jag aldrig gjort förut haha, för att mina värkar gör så ont och jag kände mig obekväm i att ta dom när någon såg på. Hon skulle ändå röra sig och inte stanna så länge, och hon förstod haha. Tiden där emellan 12 och ca 16 ligger jag i soffan och tar och klockar mina värkar , rör inte en fena förutom när jag går på toaletten. Jag lyckas även sova några minuter emellan värkarna, för dom tog verkligen på krafterna och jag blev helt slut utav dom.  Vid 16 vaknar Filip igen och frågar hur jag mår. Han märker att läget är "förvärrat" sedan imorse och kommer och lägger sig i soffan med mig och hjälper mig att klocka värkarna. Han lagar middag och jag lyckas få i mig allt, tur! Vid ca 17.30 tiden har jag så pass ont och är så slut så jag inte vet vart jag ska ta vägen, vad jag trodde då... värkarna kom regelbundet var 4e minut. Vi beslutar oss därför för att ringa in till förlossningen och förklara allt, och dom ber oss komma in. Resan till förlossningen var plågsam. Ni kanske har sett på film hur med föräldern alltid kör i super snabb fart och kvinnan sitter och skriker i sätet bredvid att köra snabbare? Det är den bilden jag har haft utav det hela innan. MEN nej, Filip får inte köra fort alls och varje gupp på vägen känns det som att jag ska sprängas inifrån. Väl inne på förlossningen plingar vi på klockan, dom möter oss i dörren och vi får komma in till ett kontrollrum. Där sitter vi i ca 2h och dom mäter Frejas hjärtljud och mina värkar, kollar och säger att jag är 3cm öppen. Jag är fortfarande i ett läge där jag kan skämta och prata lite med Filip, jag kan kontrollera och andas mig igenom värkarna (trotts att dom gjorde j*vligt ont). Barnmorskan konstaterar att dom har det ganska fullt för tillfället och att ifall badkaret är ledigt så skulle jag få stanna och bada, annars skulle jag åka hem duscha och sedan komma tillbaka. Vilket vi självklart fick göra, åka hem och duscha alltså. Jag fick med mig 2st 10mg morfintabletter och påvägen hem sprang Filip in och köpte piggelin. TIPS! Väl hemma får jag en värk ute på parkeringsplatsen i mörkret och Filip får hjälpa mig att stå upp, haha. Folk som ska ut och roa sig passerar och där står jag och tar värkar. Väl inne tar Filip en stol från balkongen, placerar den i duschen, släcker ner i badrummet och tänder upp alla ljus vi har i hemmet. Trotts att jag var någon helt annanstans så var det så mysigt. Han sätter sig bredvid mig där jag sitter i duschen och håller min hand genom värkarna. Tillslut får jag så ont att jag ber honom hämta en hink och jag spyr. Vi bestämmer oss för att lämna duschen, han värmer en värmekudde och vi slår oss ner i soffan igen, kollar på my 1000lbs life (eller vad det heter), äter piggelin och klockar värkarna igen. Vid 21.40 har jag så ont att jag nästan inte kan prata och smärtan blir bara värre och värre för varje värk som kommer var 2-3 minut och varar i ca 1min och 30sekunder. Då beslutar vi oss för att ringa igen och denna gång får Filip ringa då jag knappt kan prata. Det enda barnmorskan säger till Filip då han ringer är "är det inte super brådis får ni ringa upp senare igen!" Filip hinner nästan inte säga något innan hon lägger på. Vi blir nästan lite chockade men börjar packa ihop våra saker igen, för in ska vi. Tillslut övertalar Filip mig att ringa upp och det enda jag säger i telefonen är "Hej, nu måste jag in, vi kommer nu!" Barnmorskan suckar och svarar mig "hm, jaha okej, kom in då så ser vi vad vi kan hjälpa dig med...". Trotts att jag hade så ont där och då så minns jag att jag tog lite illa vid mig och blev irriterad över att hon lät så stressad. Jag förstår ju självklart att dom hade det mycket, såhär i efterhand. Men smärtan gjorde så att jag blev extra känslig antar jag. Vid 22.00 var vi framme på förlossningen och i entrén möter dom oss igen. Men där tar det stopp för Filip. "Nu i dom rådande tiderna så får Filip vänta här utanför medan vi kollar om ni får stanna eller ej.". Säger barnmorskan under tiden som hon skakar våra händer. "Men vi var ju inne för 2h sedan och då gick det bra?!" Säger jag. Hon rycker lite på axlarna och säger att det är nya regler. I 2h får jag sitta helt själv i kontroll rummet och ta mina värkar, jag spyr och kan inte ens gå eller prata. Helt själv i ett trångt tyst litet rum. Mardröm. 

Söndag 29mars vid ca 00.30 får jag komma in i ett riktigt förlossningsrum. Barnmorskan hade konstaterat att jag fortfarande bara vad 3cm öppen, mardröm igen, men hon såg på mig att jag var helt slut och att jag inte skulle kunna åka hem. Hon beslutade även att jag ska få en tidigt EDA, vilket dom inte brukar tycka om att ge då det kan stanna upp värkarna och öppningsskedet. Filip får då även han komma in i rummet och direkt kändes allt så mycket bättre och jag kände mig trygg. Han, stackars han, hade fått sitta ute och vänta och inte ha någon aning om hur jag mådde. Han var en total isbit utav kylan. Vid 01.00 kommer narkosläkaren och ger mig EDAn. Ni som vet ni vet. 01.30 är jag en helt ny människa. Barnmorskan som släppte in oss satt med oss under hela tiden EDAn började värka och pratade med oss. Tills hon ser på mig att jag kan svara tillbaka och öppna mina ögon, haha. Då frågar hon mig ifall jag vill ha lite mat, ger mig en meny och jag väljer Wallenbergare med mos. Till Filip som inte fick lämna rummet pga Corona viruset ger hon två smörgåsar och ett glas vatten, Haha. Där ligger jag i sängen och äter och har det bra och Filip försöker hitta ett bekvämt sätt att sitta på haha. Jag går upp och vandrar lite grann men finner det skönare att ligga ner och vila. Vid 04 kommer barnmorskan in igen för att kolla hur öppen jag var. 4cm. 4cm på ca 5h. Då beslutar hon att vi ska spräcka mitt vatten, som ännu inte hade gått. Hon säger att värkarna kan då börja kännas igen, men inte som förut. Jo, det gjorde dom. Till en början så var det ganska lugnt men när klockan började närma sig 06.00 så gör dom så ont igen att jag inte ens kan hantera dom med min profylax andning. Jag skakar och skakar i hela kroppen utan att få stopp på det. När barnmorskan återigen kommer in så hör jag Filip säga till henne "Nu har hon nog ganska ont här" lite nervöst. Hon kollar hur öppen jag är och till hennes och även vår stora förvåning så är jag öppen 10cm. På alltså två timmar hade jag öppnat mig 6cm. Barnmorskan blir lite halv stressad, frågar om jag vill ha lustgas och jag nästan skriker "JA!!" Sedan säger hon att hon ska hämta lite fler personer till hjä lp och en spruta till Freja när hon skulle komma ut. Jag å andra sidan, tar första andningen utav lustgasen och känner hur hela livet blir så mycket enklare och roligare. Filip frågar hur det känns och jag bara ler. När jag fick lustgasen så hade jag så himla roligt. Detta gjorde även så att jag minns min förlossning som en himla bra upplevelse. Där låg jag och var 10cm öppen och levde livet. Jag minns även att dom frågade mig ifall jag ville att dom skulle höja styrkan lite. Vilket jag funderade på ett tag i och med att jag kände utav gasen rätt så mycket, men tänkte också att det kan ju inte skada med lite mer för att det var så himla kul... haha. Kort därefter börjar jag helt i min egna värld höra att min telefon ringer, vad jag tror stenhårt på och ropar "hallå, telefonen ringer!!". Då kollar Filip på barnmorskorna och säger det "jag tror vi ska sänka den ändå...". Haha. Från ca 06-07.00 andas jag med lustgasen och dom ber mig byta position så att jag står på alla fyra för att Freja skulle behöva komma i rätt position och jag kände mig som en krigare. Sedan ber dom mig byta position igen så att jag ligger på sida.Dom frågar ifall det är okej för mig att föda så och stoppar sedan upp en ställning så att mitt ben fick vila på den. Allt gick så himla himla fort här. 07.47 började mina krystvärkar och känslan var verkligen som alla förklarat tidigare att man skulle bajsa ner sig. Ursäkta ärligheten. Det finns en video där jag ligger och pratar för mig själv haha "jag bajsar på mig, jag bajsar på mig......." men jag gjorde ju aldrig det. Det var ju bara hon som skulle ut. 07.55 ser jag Filips huvud ovanför mitt med ett stort leende och tårar i ögonen "HON ÄR HÄR NU!!" Och jag tittar upp på honom och fattar ingenting. Det enda jag kände var en brinnande j*vla känsla i mitt underliv, nästan som att en blixt slog ner där. Jag hade ju bara krystat tre gånger?! Tänkte jag. Sedan kollar jag ner och ser hur barnmorskorna slänger runt på en STOR brun/svart sak. Där var hon ju?! Vad hände precis?! Dom slänger runt mig så att jag hamnar på rygg och öppnar upp min tröja. "Visst ska du amma?" Frågar barnmorskan och slänger upp henne på mitt bröst. "Ja.." svarar jag i total chock. Jag förstod ingenting verkligen. Det gick så himla himla fort?! Dom hjälper mig torka utav henne där hon ligger på mitt bröst och Filip får efter ett tag klippa navelsträngen. Freja börjar direkt söka sig efter mat och jag bara ligger och studerar henne. WOW så häftig känsla. På 5 minuter så var hon bara ute?! Barnmorskorna säger att hon kom ut lite väl fort och att det inte alls är vanligt för en först föderska... detta gör att vi fick invänta en läkare som fick komma och sy mig där nere. I ca 2h får vi därför ligga där medan dom "jobbar" på där nere. Vid 10 tiden är dom klar och jag får sätta mig upp. Freja hade hittat mitt bröst och åt för fulla muggar. Jag och Filip fick in den välkända frukostbrickan.  Men jag kunde nästan inte äta då jag bara ville studera och smälta in att hon var här. Tillslut kom det in en sköterska som vägde och mätte Freja. 51cm och 3735g utav kärlek hade jag fött ut. Filip tog av sig sin tröja och tog henne därefter så att jag fick äta, andas och duscha. I duschen stod jag och försökte smälta in att- HALLÅ jag har precis fött barn?! Jag lilla lilla jag är nu mamma?! Medans jag blödde och blödde. Oj vad mycket blod det var, återigen ursäkta ärligheten. Jag minns också att när jag ställde mig upp för första gången så kändes det som att jag flög. 3735g var ju lixom borta ifrån mig, plus moderkaka osv. Häftigt. Vid 13 tiden kände vi oss ganska klara på förlossningen och bad dom skjutsa upp oss på BB. Filip fick ju inte följa med dit återigen pga Corona Viruset så där åkte han hem för att sova och ladda batterierna. Tiden på BB var läskig pga att jag var så ensam så jag stannade bara ett dygn. Filip hämtade hem oss kring 15 tiden dagen efter och det var en sådan fin känsla att komma hem som en familj och Kisse fick träffa lilla Freja.  Kanske en luddig berättelse då jag återigen försökt skriva i två dagar nu. Lilla Freja tar upp största delen av min fritid och, ja bara liv, nu och jag hinner inte med så mycket annat. Hon vill helst utav allt bara ligga i famnen på en och hon äter som en häst Haha. Men det är det mysigaste som finns. Att bara ha henne här. Vi börjar även misstänka kolik tyvärr... men vi ska prata med BVC när vi ska dit imorgon. Jag hoppas ni tyckte det var intressant att läsa. Jag har i alla fall fått ner det jag vill och kunde minnas 💗 så hörs vi längre fram när jag hittat en datorladdare... hej!